Tvåspråkighet eller flerspråkighet för barn?

Författare: Inês Carvalho

Jag tänker att det är bra för alla barn att få lära sig mer än ett språk. Om de växer upp i familjer där man talar ett annat språk förutom språket som talas i  landet där de bor, är det betydligt lättare för de att prata detta språk flytande. Jag skulle vilja ha haft denna möjlighet, men tyvärr kommer båda mina föräldrar från Portugal och jag fick bara lära mitt andra språk när jag var tio år gammal. Enligt forskare är bästa år för att lära sig språk när man är yngre än tre år gammal[1]. Efter det kan man lära sig nya språk, men det blir svårare och svårare att erkänna och immitera nya ljud. Dessutom har två- eller flerspråkighet andra fördelar: forskare har upptäckt att tvåspråkighet ger ett visst skydd mot alzheimer. En annan fördel är att det blir lättare för en att lära sig ett nytt språk när man redan kan tala flera språk. Ju mer desto lättare!

Exempeltexter av Kallifatides och Kajanus innehåller några exempel av anledningar till varför det är en bra sak att lära ens barn sitt egna språk, även om man bor utomlands och har gift sig med en kvinna eller man från detta land. Kaliffatides kände att han hade tagit ifrån sina barn möjlighet att känna sig som greker och att kommunicera med släktingar som bor i Grekland, därför att han aldrig ville lära dem grekiska när de växte upp. Trots det ville hans barn lära sig grekiska senare, eftersom de vill känna sig rotade.

Jag kan förstå anledningar bakom Kallifatides beslut att inte lära sina barn grekiska. Han behövde alla sina energier för att lära sig svenska så bra som möjligt, därför att han var författare. Han trodde inte att han skulle kunna publicera sina böcker om han inte kunde behärska språket. Han trodde inte heller att det skulle vara möjligt att fortsätta skriva på grekiska, eftersom han småningom skulle glömma språket, för han bodde i Sverige. Han tog bästa beslutet för sig själv, men inte för sina barn.

I texten av Kajanus är syskon glada att de kan så många språk, även om svenska har blivit syskonspråket nummer ett, för de använder ju svenska i de flesta sammanhang. Det är viktigt för dem att inte känna sig berövad av sina rötter: de har ingen släkt i Sverige, och de kan bara kommunicera med sina släktingar på polska eller på persiska. För dem är det också roligt att prata många språk: de kan alltid skoja andra människor på ett ”hemligt” språk.

Av dessa skäl tycker jag att två- eller flerspråkighet bör ses som något värdefullt, som bör stimuleras, inte som ett problem.

[1] http://www.nidcd.nih.gov/health/voice/pages/speechandlanguage.aspx